Jag känner mig som om jag har blivit mosad av en ångvält. Eller något.

När benen darrar 2 minuter in i benlåten, man ser stjärnor i frivändningen och inte kan prata samtidigt som man håller en planka...... Det är INTE okej! Jag kände mig full av energi innan passet började. Den försvann ur musklerna ganska fort kan man säga. Inte ur huvudet dock..... Hade sjukt roligt och härlig energi från alla deltagarna :) Men kroppen alltså....
Tror jag har ätit för lite idag. Har liksom vänt upp och ner på kosten de senaste dagarna (vem har inte??) och det är inget som stör mig, men det leder till den lilla konsekvensen att man inte riktigt märker att man är hungrig. Jag trodde jag var mer laddad med energi än jag faktiskt var. Bristande ork ger bristande teknik och då är det hal is... Så. Rejäl midddag innan nästa pass.

Annars har julen varit som.... De flesta andra jular. Släktsammankomster som är byggda mer eller mindre på skräckblandad förtjusning. Trots allt, ganska mysigt :) Vi fick i alla fall en vit jul, som sen regnade bort på juldagen - det var väl för mycket att be om några dagars kyla till...
Men nu väntar nyår. Och någonstans finns en känsla av att det här året kommer bli sjukt bra....! 2010. Nytt decennium. Nya möjligheter. Fantastiskt utgångsläge, där jag är just nu. När det blev år 2000 var jag 12(!!) Herregud.... Det är ju en evighet sedan. Ett halvt liv sedan, för mig! På den tiden man fortfarande trodde att alla problem skulle lösa sig bara man blev stor. Vacker illusion, eller hur?
Det har hänt så mycket på de 10 åren. Mycket jag önskar att jag kunde radera ur mitt minne, saker som har förändrat mig enormt som person (på många negativa sätt) och fällt mig till marken oräkneliga gånger. Kanske är det det som kallas att "växa upp", men jag tvivlar på att det borde vara ett så hårt slag - och att det fortfarande skulle kännas lika smärtsamt som det gjorde då.
Först nu känns det som om jag har börjat kravla mig upp på fötterna igen. Efter en fullkomligt förjävlig höst, eller varför inte lägga till de senaste knappa två åren, verkar det som om jag för första gången på väldigt länge kommer kunna lägga en del saker bakom mig och börja gå i en riktning jag väljer själv. För att jag själv vill det, och inte för att försöka bevisa att jag är någon.
Det finns ett antal fantastiska personer som har lyckats få mig att tro på mig själv och pushat mig i rätt riktning, som jag aldrig kommer kunna förklara för hur mycket deras stöd har betytt för mig. De vet nog inte ens om det själv, de har ju inte gjort något märkvärdigt egentligen.... Men de har sett mig. Bekräftat att jag finns. Behandlat mig som en människa bland alla andra. Och därigenom gett mig tillbaka bitar av mitt söndersplittrade självförtroende.

Jag är på väg nu. 2010. Jag vet inte riktigt mot vad, men det är något bra. Magkänsla ljuger sällan.